French Cubist Painter, 1885-1941 French painter, printmaker and writer. Taking Cubism as one of his points of departure, he first developed a vocabulary of colour planes only distantly dependent on observed motifs, and by the 1930s he had arrived at a purely self-sufficient language of geometric forms. He remained active as a theoretician until the end of his life,   Related Paintings of Delaunay, Robert :. | The Portrait of man | Tall Portuguese-s fem | City | Church | The Window towards to City |
Related Artists:
Edmund Charles Tarbell
American Impressionist Painter, 1862-1938 American painter, illustrator and teacher. He attended drawing lessons at the Normal Art School, Boston, MA, and art classes with W. A. G. Claus. From 1877 to 1880 he was apprenticed to a lithographic company in Boston. In 1879 Tarbell entered the School of the Boston Museum of Fine Arts, where he was a pupil of Otto Grundmann (1844-90), a former student of Baron Hendrik Leys in Antwerp. In 1883 Tarbell left for Paris with his fellow student Frank W. Benson. Both Tarbell and Benson attended the Acad?mie Julian, where they studied with Gustave Boulanger and Jules Lefebvre. They travelled to Italy in 1884 and to Italy, Belgium, Germany and Brittany the following year. Tarbell returned to Boston in 1886. Initially after his return, Tarbell made a living from magazine illustration, teaching privately and painting portraits. In 1889 Tarbell and Benson took Grundmann's place at the Museum School.
Jean Baptiste Simeon Chardin
1699-1779 French Jean Baptiste Simeon Chardin Locations Chardin was born in Paris, the son of a cabinetmaker, and rarely left the city. He lived on the Left Bank near Saint-Sulpice until 1757, when Louis XV granted him a studio and living quarters in the Louvre. Chardin entered into a marriage contract with Marguerite Saintard in 1723, whom he did not marry until 1731. He served apprenticeships with the history painters Pierre-Jacques Cazes and Noël-Nicholas Coypel, and in 1724 became a master in the Acad??mie de Saint-Luc. Upon presentation of The Ray in 1728, he was admitted to the Acad??mie Royale de Peinture et de Sculpture. The following year he ceded his position in the Acad??mie de Saint-Luc. In November of 1731 his son Jean-Pierre was baptized, and a daughter, Marguerite-Agn??s, was baptized in 1733. In 1735 his wife Marguerite died, and within two years Marguerite-Agn??s had died as well. The Ray, 1728, Mus??e du Louvre, Paris.Beginning in 1737 Chardin exhibited regularly at the Salon. He would prove to be a dedicated academician, regularly attending meetings for fifty years, and functioning successively as counsellor, treasurer, and secretary, overseeing in 1761 the installation of Salon exhibitions. In 1744 he entered his second marriage, this time to Françoise-Marguerite Pouget. The following year a daughter, Ang??lique-Françoise, was born, but she died in 1746. In 1752 Chardin was granted a pension of 500 livres by Louis XV. At the Salon of 1759 he exhibited nine paintings; it was the first Salon to be commented upon by Denis Diderot, who would prove to be a great admirer and public champion of Chardin work. Beginning in 1761, his responsibilities on behalf of the Salon, simultaneously arranging the exhibitions and acting as treasurer, resulted in a diminution of productivity in painting, and the showing of replicas of previous works. In 1763 his services to the Acad??mie were acknowledged with an extra 200 livres in pension. In 1765 he was unanimously elected associate member of the Acad??mie des Sciences, Belles-Lettres et Arts of Rouen, but there is no evidence that he left Paris to accept the honor.[8] By 1770 Chardin was the Premiere peintre du roi, and his pension of 1,400 livres was the highest in the Academy. In 1772 Chardin son, also a painter, drowned in Venice, a probable suicide. The artist last known oil painting was dated 1776; his final Salon participation was in 1779, and featured several pastel studies. Gravely ill by November of that year, he died in Paris on December 6, at the age of 80.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).